Lite från 2015

Då jag tror att ingen längre är inne o läser här så blev jag lite sugen på att skriva ett inlägg. 

Det har hänt så mycket år 2015 så jag blir helt vimsig av att tänka på hälften. 

Tänker inte rabbla upp allt här o nu men det största för mig drar jag lite fort. 

När A va 4 månader fick vi veta att han skulle bli storebror i september 15 allt va planerat och vi längtade så efter att få barnen tätt så de skulle ha varandra i alla lägen. 

På första ultraljudet i vecka 11 valde vi att göra ett KUB test. Det va tur. 

Det visade sig att bebisen låg på skalan 1 av 13.  Det fick vi veta en fredag. Vi fick en ny tid för ett moderkaksprov på tisdagen. Det provet skulle tala om för oss om våran böna där inne hade down syndrom eller ej. 

Det provet gjorde så ont jag grät mängder. Det gjorde ondare än förlossningen med A!! Jag höll krampaktigt i Ms hand hela tiden!

I 3 veckor skulle vi behöva vänta. Ett telefonsamtal om det inte visade på några avvikelser. Och ett brev om det var avvikelser. Jag stod vid brevlådan dagligen kl 11 för att ta emot posten. 

På torsdagen den tredje veckan kom ett brev. Men något i mig sa att jag inte skulle andas ut redigt än. Min magkänsla hade rätt. 

I brevet stod det att man inte kunde hitta något DNA alls från fostret trots att de hade fått mycket bra vävnad från moderkakan. Men allt de kunde hitta va mitt DNA. Varför vi hade fått vänta så länge på besked va för att de hade kört testerna så många gånger. De fattade inte hur det kunde blivit så fel. 

I vecka 15 fick vi en ny tid för fostervattenprov. Det kändes knappt i jämförelse med moderkaksprovet. I 2 veckor till stod jag vid brevlådan kl 11 varje dag då inget brev kom så grät jag.. Jag va helt förstörd av ovissheten. Jag kände mig som en värdelös mamma. 

En fredag kl 09 ringer ett skyddat nr på telefonen, en klump i magen växer sig stark.. Jag och M hade precis pratat om att när brevet kommer så åker vi till Ikano o köper de första kläderna för att vi ska förstå att all oro kan försvinna. A och jag sitter vid frukosten, M är precis på väg ner för trappan när det ringer, jag avbryter min mening och säger "eller så svarar vi i telefonen och får en ny tid till sjukhuset" 

Både jag och M grät när vi svarade utan att läkaren hunnit säga något. Proverna kunde inte bli sämre. Det visade sig att fostret hade trisomi 13, 18 och 21 + dubbla kromosomer av många fler par. Sammanlagt hade bebisen 69 kromosomer. Ett friskt barn har 46 ett barn med down syndrom har 47. 

Läkaren rådde oss att avbryta graviditeten då överlevnaden för bebisen va nästan lika med noll. Antingen så dör bebisen någon gång innan förlossningen eller innan den hinner fylla 1 år. 

Vi fick en tid på sjukhuset kl 10.30 samma dag. Där fick jag en tablett och en ny tid dagen efter för ytterligare en tablett.  

På måndagen då vi gick in i vecka 17 låg jag och M på sjukhuset. Jag hade fått fyra tabletter i slidan och två smärtstillande i munnen. Där låg vi och bara väntade på att bönan skulle komma ut. 

Sköterskorna va jättebra. De kom in med saft och frågade om jag hade ont och hur det kändes. När jag kände att bebisen va på väg ner mot förlossningskanalen så larmade jag. Sköterskan la ett bäcken i toaletten och jag satte mig där på. Tyngdlagen gjorde allt jobb och jag skulle bara försöka vara så avslappnad jag kunde. Jag kände väldigt tydligt hur bebisen åkte genom hela kanalen hur h*n svängde runt. Och så en DUNS! Nu va det över... Nu va det ö v e r ... 

Sköterskan bad mig blunda och ställa mig upp. Hon klippte navelsträngen och bytte bäcken. Hon tog bebisen för att tvätta av och göra den fin. Jag satt kvar i hopp om att moderkakan skulle lossna och komma ut. Annars hade det blivit skrapning och jag hade varit tvungen att sova över. Men jag hade tur. Hela moderkakan kom ut. 

Min lilla perfekta flicka. Trots att du va så sjuk, trots att du hade en tå för mycket, en stor blodbomb på huvudet så va du perfekt i mina ögon. 30/3-15 dagen då du dog och föddes. 

Inget nytt barn kan ta din plats. Du kommer alltid att ha ett extra stort rum i våra hjärtan. 

Hur många negativa, deprimerande, förkrossande graviditetstest kan en människa göra igentligen?? Hur många görs per månad i Sverige? i värden? 

Jag har redan hunnit med 4 st i år. Innan A blev till tappade jag räkningen fort.. Men vet att vi försökte i ca 6 år. 

Trots att vi har honom så är det ett hårt slag. Alla känslor kommer tillbaka som en orkan rakt emot mig. 

Det är så mycket känslor på en o samma gång så jag blir helt utmattad. 

Ny månad, ny dagar att hoppas och vänta. 

Snart va den här födelsedagen slut för iår. Trots mycket tankar efter att A somnat så har den varit bra! Jag har fått spendera den med A! Vi har gosat massor idag.